Genom att restaurera vårdbiotoper slår man två flugor i en smäll: biodiversiteten i våra artrikaste naturmiljöer gynnas och vackra landskap skapas.
Vårdbiotoperna är mer eller mindre öppna områden som mänskan skapat genom traditionellt jordbruk och boskapsskötsel. Olika typer av ängar och betesmarker har blivit allt sällsyntare på grund av storskaliga förändringar inom jordbruket sedan 1950-talet.
Där ängar och hagar en gång hölls öppna genom slåtter och bete dominerar nu en tät gräsvegetation och höga bestånd av älggräs, hallon och andra buskar. I många fall har ängen förvandlats till ungskog. Borta är den rika flora som bokstavligen blomstrade på den lågt bevuxna ängen och i hagen.
Slåtter och borttransport av de slagna växterna är ofta en förutsättning för att en vårdbiotop igen ska repa sig.
Vårdbiotopernas areal är idag bara en bråkdel av vad den var i början av förra seklet. Men hela tiden pågår ansträngningar att restaurera och återskapa gamla vårdbiotoper på olika håll i Finland. Det här är både en kultur- och naturvårdsgärning.
Enligt den senaste bedömningen klassas alla typer av vårdbiotoper som hotade. De utgör den nästvanligaste livsmiljön för hotade växt- och djurarter i Finland. Av de hotade arterna förekommer omkring en fjärdedel i vårdbiotoper. Att restaurera och sköta vårdbiotoper är därför i högsta grad motiverat.
Bete behövs för att markvegetationen ska hållas låg i fortsättningen.
På de statsägda områdena har man kommit en bit på vägen. Forststyrelsen sköter sammanlagt kring 5 000 hektar vårdbiotoper på statsägda naturskyddsområden. En del av dessa finns i nationalparker. Dessutom bidrar Fortstyrelsen till skötseln på 7 000 hektar privatägda naturskyddsområden.
Inom restaureringsprogrammet Helmi restaurerades 420 hektar nya områden under 2020. Målsättningen är ambitiös: under den här regeringsperioden ska 15 000 hektar restaureras.
För att en restaurering ska lyckas bör det finns tecken på att området tidigare skötts med traditionella metoder. Det kan handla om rester av gamla gärdesgårdar eller uppgifter på gamla kartor om bete eller aktiv ängsskötsel. Minst lika värdefullt är om det finns kvar åtminstone enstaka exemplar av känsligare ängsväxter. Sådana är till exempel bockrot, kattfot, åkerbär, ögontröst, tjärblomster och backnejlika. Om man hittar en eller flera av de här indikatorarterna kan man anta att det finns en fröbank i jorden som kan få arterna att återkolonisera vårdbiotopen.
Ögontrösten och bockroten är exempel på två arter som gynnas av aktiv ängsskötsel.
För att detta ska vara möjligt bör man röja bort högvuxna växtarter som beskuggar och förkväver de mer småvuxna och känsliga ängsväxterna. Högvuxna arter, såsom älggräs, duntrav, hallon och hundloka, är kvävegynnade och det är därför viktigt att föra bort de slagna växterna för att på sikt minska markens kvävehalt, vilket gynnar de mindre ängsväxterna.
På de flesta vårdbiotoper krävs fortsatt skötsel för att bibehålla en rik flora och insektsfauna.
Genom att låta kor, får och hästar gå på bete motverkar man effektivt igenväxningen. På många håll har Forststyrelsen avtal med lokala boskapsuppfödare som gratis får utnyttja betesmarker i nationalparker och andra naturskyddsområden.
I Finland har WWF i samarbete med Forststyrelsen en långt tradition av att ordna sommarläger där frivilliga iståndsätter gamla ängar och betesmarker. Även andra organisationer, bland dem flera av Natur och Miljös lokalföreningar, har arrangerat ängsröjningsläger.
Den som äger mark med igenväxande vårdbiotoper kan på eget initiativ iståndsätta dem. Om det sker i större skala och med avsikten att senare sköta marken så att en hög biologisk mångfald bevaras, kan man söka om finansiellt stöd från NTM-centralerna. Stöd för ”icke-produktiva investeringar” kan beviljas för att täcka röjningskostnader och inhägnad av vårdbiotoper och naturbetesmarker. Det här stödet uppgår för närvarande till maximalt 754–1 862 euro per hektar, beroende på de uppkomna kostnaderna och antal hektar restaurerad mark.
På lövängarna i sydvästra Finland hamlas (beskärs) lövträden regelbundet. På bilden Nåtö löväng på Åland.
För den fortsatta ”skötseln av jordbruksnaturens mångfald och landskap” betalar NTM-centralerna ett understöd som uppgår till antingen 450 eller 600 euro per hektar, beroende på hur värdefullt området är. Skötselåtgärderna kan vara till exempel bete, slåtter, röjning av träd och buskar och bekämpning av främmande arter.
Sedan årsskiftet kan den som restaurerar och sköter vårdbiotoper också få stöd i form av tjänster eller material som restaureringsarbetet och skötseln kräver. Det är inte frågan om ett finansiellt stöd. Istället kan NTM-centralen arrangera röjning med hjälp av externa företagare eller skaffa stängsel till betesmarker.
Jan-Erik Karlsson, Nagubo och medlem i Natur och Miljös styrelse, har sedan länge ett stort antal kor och får på bete ute i Skärgårdshavets nationalpark. Han har satsat speciellt på uppfödning av highland-kor, som är både tåliga och goda landskapsvårdare. Det betesavtal han har med Forststyrelsen är enligt honom enkelt och rättvist.
– Det är en win-win-situation. Jag får gratis bete för mina djur och Forststyrelsens får vårdbiotoperna skötta, säger Karlsson.
Naturbetet ger Karlsson rätt till olika stöd från NTM-centralen i Egentliga Finland. Innan han tar ett nytt område i bruk börjar han med att göra en förhandsanmälan till NTM-centralen, vars sakkunniga kommer ut och granskar det aktuella områdets naturvärden. Om naturvärdena är tillräckliga gör Karlsson sedan en ansökan om stöd för restaurering och bete.
– Eftervården är mycket viktig. Det är ingen idé att lägga ned tid och pengar på röjningsarbeten om man sedan lämnar det hela utan skötsel. Man borde nog förbinda sig till att sköta området i minst tio år framöver.
Text och foto Magnus Östman
Finlands Natur